Det kanske blir roligt till slut

För ett drygt år sedan gjorde Allsvenskan uppehåll och AIK skuggade Göteborg och Elfsborg, placerade på en tredjeplats i Allsvenskan. Vi gick till vila med en derbyseger i ryggen och förhoppning, förväntan och nyfunnen glädje låg tät i luften. Hela föreningen präglades av en hunger, ett intresse och en återfunnen stolthet. AIK spelade inte Sveriges bästa fotboll men AIK var Sveriges mest viljestarka och revanschsugna fotbollslag. Och AIK vann jämna, ovissa fotbollsmatcher. I år så har den viljan flyttat söderut och hamnat i Skåne. I Solna har vi hamnat i lugnet efter en vacker och fantastisk storm. AIK engagerar alltid, men AIK engagerar lite mindre i år. Jag känner mig liksom mätt. Och den här vårsäsongen har, oberoende av resultaten, känns som den tråkigaste på länge.

Jag skulle precis fylla 13 år när AIK vann Allsvenskan 1998. Det var en helt fantastisk upplevelse och många minnen ifrån den kvällen kommer aldrig att dö. Men inte desto mindre blev den skalpen svanshuggen av att jag precis skulle fylla 13. Efter slutsignalen fick jag snällt finna mig i att farsan ville sätta sig i bilen och åka hem, när jag ville stå kvar på läktaren och insupa varenda känsla som ett SM-guld genererar. Snällt finna mig i att komma hem och förstå att verkligheten kom ikapp snabbare än den borde efter ett SM-guld.

I elva år byggde jag upp drömmen om ett nytt SM-guld och drömmen om att få vara på plats så som jag ville vara på plats. Jag bytte östra mot Norra, bytte Cola mot starköl, bytte farsans bil mot tunnelbanan, bytte Stockholm mot Umeå – bytte framgångar mot motgångar. Och började till och med tvivla på att jag någonsin skulle få tillbaka allt det jag tyckte mig ha förlorat den där novemberkvällen 1998.

Så när jag satt där på Råsunda, på höstkanten 2009, när drömmar om guld växte ifrån löjliga förhoppningar till verklig verklighet så var jag världens största pessimist. Jag trodde aldrig att AIK skulle orka hela vägen fram. I den nästa sista omgången ledde Halmstad mot Göteborg med 2-0 på Gamla Ullevi. Jag satt på Cirkus och följde den matchen via SMS. Och allt bubblade upp. Alla drömmar, alla förväntningar, allt jag skulle göra om vi vann, allt som bara hade funnits i mitt huvud i elva år.

Jag tror att baksmällan slog till redan på kvällen den 1:a november 2009, både bokstavligt och mentalt. Efterfesten blev ett fiasko och dagen efter räckte varken forum, youtube eller tidningar till. Jag var fullständigt omättlig. Jag ville aldrig sluta surfa på framgången och jag ville att segerruset aldrig skulle ta slut. När den väl gjorde det, när jag gick hem ifrån Råsunda och Black Celebration så slog tomheten lika hårt och mer därtill som varenda motgång under de elva år jag väntat. Jag blev proppmätt och mållös. Jag undrar om spelarna kände samma sak när de mötte Mjällby i april?

Det bådar både gott och ont inför hösten. En mättnadskänsla är ju aldrig bra, men vi har snabbt förstått att Allsvenskan är alldeles för hård (eller alldeles för jämn) för att vi ska kunna glida en säsong innan vi hittar ny segerlust. Bottenstriden är på många sätt uppfriskande, en säsong som kan komma att bli ihågkommen som den mest nyanslösa någonsin. Uppfriskande därför att den slår oss i huvudet, gör oss så där skönt enade igen. Och så har vi ju Champions League i juli/augusti. Det kanske blir roligt ändå till slut, detta.

Det här inlägget postades i Fotboll. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Det kanske blir roligt till slut

  1. Gambleputti skriver:

    Mättnad är ett ord som säger mer än tusen bilder.
    En polare som såg mig på aftonbladets tv-bilder från regeringsgatan efter guldet påstod att jag såg tom ut. Han hade nog rätt även om jag inte ville erkänna det då.

  2. Daniel skriver:

    Det är märkligt. Man har landat i det som hände men man är liksom inte skitsugen på att få det tillbaka. Än.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *